När min tid stannar.
Ni vet hur man ibland kan vakna av känslan att man faller? Att det känns som om hjärtat skall hoppa ut ur kroppen på dig?
Har ni fått den i en långsam takt någon gång, mitt på ljusa dagen?
Det är som att vara en maskin som stängs av eller känslan av att sakta bli blind och döv samtidigt.
Några sekunder av inga ljud eller rörelser kring en, bara hjärnan som isolerar allt till en tanke eller idé.
Ibland när det händer, är det som att tiden stannar. Att det man tänker på återupplevs som om det hände i just den stunden.
När man kramar den där handen, hör den där rösten, läser den där texten, andas in den där lukten.
Eller att det sista tillfället av något, är förbi, försent. Då stannar allt, och försvinner för några sekunder.
En tanke som är så stark som man helt enkelt lagt undan den för senare, som tränger sig fram, plötsligt.
Och slår en som en stekpanna i ansiktet, och så försvinner man bort för en stund.
Det gör mig förbryllad.
Har ni fått den i en långsam takt någon gång, mitt på ljusa dagen?
Det är som att vara en maskin som stängs av eller känslan av att sakta bli blind och döv samtidigt.
Några sekunder av inga ljud eller rörelser kring en, bara hjärnan som isolerar allt till en tanke eller idé.
Ibland när det händer, är det som att tiden stannar. Att det man tänker på återupplevs som om det hände i just den stunden.
När man kramar den där handen, hör den där rösten, läser den där texten, andas in den där lukten.
Eller att det sista tillfället av något, är förbi, försent. Då stannar allt, och försvinner för några sekunder.
En tanke som är så stark som man helt enkelt lagt undan den för senare, som tränger sig fram, plötsligt.
Och slår en som en stekpanna i ansiktet, och så försvinner man bort för en stund.
Det gör mig förbryllad.Kommentarer
Trackback
