pretentiousmuch

Igår fick jag följa med på en överrasknings fest för Rikards farfar, han hade ingen aning, anade inte ens att hans tre söner, kusiner, egna bröder och vi då gömde oss för hans skull.

Jag har aldrig sett en vuxen man bli så generad och ställd.

Det var mycket jag var påväg att snyfta till vid flera gånger (jag och familjetillställningar innebär att jag kan bli lite överdrivet rörd) men när Farfar Leif sons bästa vän, som var likt en i familjen, börjar spela låtar dedikerade till Leif så bet jag sönder min underläpp.

Hela det faktum att någon spelade gitarr och sjöng inför alla dessa människor och att möjligheten fanns för andra satte fart på Rikard.

Och när han sätter sig inför alla dessa personer och sjunger och spelar för sin farfar, dedikerat till honom, med ett budskap till honom, visste jag inte vart jag skulle ta vägen.

Jag var, och är, så stolt över honom och var så rörd att jag kunde storgråtit på fläcken. Budskapet är faktiskt vackert till hans farfar, och han gjorde något han absolut aldrig kommer ångra.

Jag är oerhört stolt över min pojkvän.

 

Såhär var det, fast bättre - mycket bättre.