pretentiousmuch

Bränner skivan inför utställningen imorrn, som skall vara fylld med jazzlåtar min Pappa tyckte om.

Men älskar jag något så fruktansvärt.

Låtar som jag bara förknippar med något fantastiskt är nog det vackraste jag vet.

Fortplantingsprocessen fantastiska resa har Premiär klockan kvart i 7.

Och min utställning "Sedan du fick vingar" öppnas halv 5.

KOM! DET FINNS GODIS OCH TE :)

Kom och se mitt Projektarbete, en dikt och fotoutställning i Sinclairs källare :)

Jag var hos tandläkaren idag, och borrade och fyllde en tand med stel vit gegga.
Det var spännande, och allmänt obehagligt.

Men det enda som gjorde j@>1!&+ ont var de dumma dumma nålsticken inne i min mun, för att sedan bedöva den så det kändes som att jag hade en stroke.

Jag blev dock så exalterad över min bedövning så jag ville att alla skulle nypa mig så hårt du kunde i hakan - för jag kände inte ens att de rörde mig, så nu har jag ett mörkrött streck på hakan.

Och det skall jag berätta för er.

Jag bor på ett ställe där potatis växer, kossor betar och människor inte bor.

Dit får man vada, i jättestora stövlar - för att sedan komma hem nedstänkt i lera.

Man måste såklart inte glömma sin kompass och karta till min lilla timmerstuga.

Jag må ha bott där länge, men det är svårt att hitta bland alla tallar och granar.

Men värst är nog bergsklättringen till ytterdörren och det är jobbigt att bära på sina stenhackor varje dag.

Så om ni vill hälsa på, så är ni välkomna!

Det tar bara 6 timmar att ta sig dit - men jag har med matsäck och tält, så det skall nog gå bra.

Jag lånar denna länken från Annikas fina blandband.

Hade en av de bästa dagarna i mitt liv denna helgen, konstig och rolig och alldeles alldeles underbar.
Precis som den här bilden...

Rikards födelsedag. En av de roligaste och mest galna kvällarna i mitt liv.

Gud va kul vi hade. Och jag låter dessa bilder visa precis hur kul det var :)

Mamma rusar plötsligt in i min brors gamla rum.
-"Kom Karolina, Fort!"

Jag småspringer till dörröppningen och hör det hon hör, fjärilsvingrar som smattrar mot väggen.

Jag kan inte låta bli att känna hur det sticker i ögonen och näsan medans jag gapar och drar hoppfyllt efter andan.

-"Den kom hit i Fredags, ville visa dig innan jag berättade." Säger hon till mig.

Och jag fylls av hopp, han är här. Han kom tillbaka för att och visar att han fortfarande finns här.

Inte ett tecken, ingenting sedan 1 November (Alla helgona) 2008. Men sedan i fredags, när det är exakt tre år sedan den här veckan var - visar sig en levande fjäril igen.

Känner sedan något jag hört folk beskriva men absolut aldrig kännt förut.
Känslan av att ryggraden totalt frös till is, och en djup rysning. Och den känslan höll i sig länge - säkert en kvart, och skrämmde mig lite. Jag var tvungen att gå ut ur rummet, blev för jobbigt till och med.

Det kändes så verkligt igen, det har hänt.

Och jag kan inte låta bli att tänka på det nu, trots att jag inte alltid vill.

---

Jag har så mycket bilder från i onsdags så det känns som att mitt minneskort till kameran skall sprängas!

Tyvärr är många av dem inte riktigt för er barn som läser min blogg.

Så att sitta och sortera vad som känns barnvänligt eller ej kommer ta ett tag - och jag hinner inte riktigt idag tyvärr.

Har ett roligt rum som väntar på att städas, läxor att göras och en dejt med 18 åriga Rikard som väntar.
Men jag hör av mig, kanske imorrn, eller senare, med alla fantastiska bilder från en riktigt underbar kväll.

Får göra några inlägg om de senaste dagarna i bilder när jag har tid. Det är värt väntan, det tycker jag i alla fall.

---

Men en låt från i onsdags kan ni få i alla fall den beskriver kvällen utomordentligt bra :)