Som om det vore evigheter sedan.
Rödhårig på ett bröllop på sommaren.I'm not the same that I was before
But I've not changed my desires
I've not extinguished the fires
I haven't lost wide eyed wonder
I haven't lost, haven't lost, haven't lost
The stupid fear of thunder
But I've not changed my desires
I've not extinguished the fires
I haven't lost wide eyed wonder
I haven't lost, haven't lost, haven't lost
The stupid fear of thunder
Don't you ever wonder why? Nothing ever seems to change.
I like my stupid life just the way it is
And the chaos that surrounds me like a flock of screaming pigs
And it hurts my brain to think of all the stupid things I've said
And if I could change the future I would change the past instead
And I'm dreaming again . . .
LUCIA.
Varför firar vi Lucia egentligen?
Vi firar liksom att ett kvinnligt helgon blev halshugget för massa år sedan genom att äta lussebullar,pepparkakor,dricka glögg och lyssna på när barn sjunger falskt i olika stämmor...
Är inte vi svenskar lite väl obsessed med att fira allt som finns med mat, till och med när någon brutalt dött. Vi äter festmåltid för Lucians död, Jesus död och släktingars död.
Fungerar våra kroppar så att vi blir löjligt hungriga på festligmat när någon dör?
För i sådana fall har jag ett förslag.
Om jag lovar att göra något storartat innan jag dör, så kan vi väl införa (eller redan nu) att min födelsedag,15 december, är den offeciella chips dagen?
Jag menar - om våffel- och semledagen kan finnas utan anledning så kan vi väl hela Sverige enas om att äta chips och tänka på mig på den dagen.
Eller inte tänka på mig.
Chips var det viktiga i det här egentligen.
Gollum ärskeptisk men down med mitt förslag...
Borde inte du också vara det?
Vi firar liksom att ett kvinnligt helgon blev halshugget för massa år sedan genom att äta lussebullar,pepparkakor,dricka glögg och lyssna på när barn sjunger falskt i olika stämmor...
Är inte vi svenskar lite väl obsessed med att fira allt som finns med mat, till och med när någon brutalt dött. Vi äter festmåltid för Lucians död, Jesus död och släktingars död.
Fungerar våra kroppar så att vi blir löjligt hungriga på festligmat när någon dör?
För i sådana fall har jag ett förslag.
Om jag lovar att göra något storartat innan jag dör, så kan vi väl införa (eller redan nu) att min födelsedag,15 december, är den offeciella chips dagen?
Jag menar - om våffel- och semledagen kan finnas utan anledning så kan vi väl hela Sverige enas om att äta chips och tänka på mig på den dagen.
Eller inte tänka på mig.
Chips var det viktiga i det här egentligen.
Gollum ärskeptisk men down med mitt förslag...Borde inte du också vara det?
Bilder tagna precis idag.
Kan ni tro på vad som hände mig idag?
Mamma rusar plötsligt in i min brors gamla rum.
-"Kom Karolina, Fort!"
Jag småspringer till dörröppningen och hör det hon hör, fjärilsvingrar som smattrar mot väggen.
Jag kan inte låta bli att känna hur det sticker i ögonen och näsan medans jag gapar och drar hoppfyllt efter andan.
-"Den kom hit i Fredags, ville visa dig innan jag berättade." Säger hon till mig.
Och jag fylls av hopp, han är här. Han kom tillbaka för att och visar att han fortfarande finns här.
Inte ett tecken, ingenting sedan 1 November (Alla helgona) 2008. Men sedan i fredags, när det är exakt tre år sedan den här veckan var - visar sig en levande fjäril igen.
Känner sedan något jag hört folk beskriva men absolut aldrig kännt förut.
Känslan av att ryggraden totalt frös till is, och en djup rysning. Och den känslan höll i sig länge - säkert en kvart, och skrämmde mig lite. Jag var tvungen att gå ut ur rummet, blev för jobbigt till och med.
Det kändes så verkligt igen, det har hänt.
Och jag kan inte låta bli att tänka på det nu, trots att jag inte alltid vill.
-"Kom Karolina, Fort!"
Jag småspringer till dörröppningen och hör det hon hör, fjärilsvingrar som smattrar mot väggen.
Jag kan inte låta bli att känna hur det sticker i ögonen och näsan medans jag gapar och drar hoppfyllt efter andan.
-"Den kom hit i Fredags, ville visa dig innan jag berättade." Säger hon till mig.
Och jag fylls av hopp, han är här. Han kom tillbaka för att och visar att han fortfarande finns här.
Inte ett tecken, ingenting sedan 1 November (Alla helgona) 2008. Men sedan i fredags, när det är exakt tre år sedan den här veckan var - visar sig en levande fjäril igen.
Känner sedan något jag hört folk beskriva men absolut aldrig kännt förut.
Känslan av att ryggraden totalt frös till is, och en djup rysning. Och den känslan höll i sig länge - säkert en kvart, och skrämmde mig lite. Jag var tvungen att gå ut ur rummet, blev för jobbigt till och med.
Det kändes så verkligt igen, det har hänt.
Och jag kan inte låta bli att tänka på det nu, trots att jag inte alltid vill.
Jag vet att många inte tror på något utanför vetenskapen, och det gör mig ledsen.
Jag har blivit besökt av vackra fjärilar vid speciella datum, utan att de ens skall kunna leva vid den tiden på året, och satt sig på specifika punkter på min kropp och vägrat flytta på sig.
Trots droppar som faller på dem.
Trots mina fingrar som försökte peta undan dem.
Fjärilar har agerat på ett sätt som kännts tröstande, vackert och "för bra för att vara sant" tillräckligt många gånger att jag inte vill tro något annat.
Just det: Tro.
Jag vet att jag inte kan veta det, men jag är glad för det.
För det fyller mig med hopp.
Och kan dämpa rädslan som ingriper en ibland.
Varför, varför skall man vara så kritisk? Varför måste man ha svar?
Det gör mig både arg och ledsen att en människa inte kan tro på något vackrare än verkligheten.
Jag vill tro.
Hoppas.
Och det tänker jag göra.
För gör jag inte det...
Ja, vad blir kvar egentligen när hoppet försvinner?
Jag har blivit besökt av vackra fjärilar vid speciella datum, utan att de ens skall kunna leva vid den tiden på året, och satt sig på specifika punkter på min kropp och vägrat flytta på sig.
Trots droppar som faller på dem.
Trots mina fingrar som försökte peta undan dem.
Fjärilar har agerat på ett sätt som kännts tröstande, vackert och "för bra för att vara sant" tillräckligt många gånger att jag inte vill tro något annat.
Just det: Tro.
Jag vet att jag inte kan veta det, men jag är glad för det.
För det fyller mig med hopp.
Och kan dämpa rädslan som ingriper en ibland.
Varför, varför skall man vara så kritisk? Varför måste man ha svar?
Det gör mig både arg och ledsen att en människa inte kan tro på något vackrare än verkligheten.
Jag vill tro.
Hoppas.
Och det tänker jag göra.
För gör jag inte det...
Ja, vad blir kvar egentligen när hoppet försvinner?
(Denna bild är inte photoshopad, tagen 1 November 2008.)
Snart fyller min pojke år.
Snart är han 18, hela 18 år! Känns konstigt, kommer ta ett tag för mig att vänja mig vid att han får gå ut på krogen, beställa in öl till maten och köra bil. (Och jag kommer vara så hiskeligt avundsjuk)
Jag inser redan nu hur mycket det stör mig att inte vara 18 år, det limiterar mig lite från vad min vänner gör...
Nu är första gången det är jobbigt att ha äldre vänner! Usch o fy, gud så jag längtar. Efter att tatuera mig, få gå ut på fredagkvällarna, dricka vin till resturangmat, köra bil och vara lite vuxnare helt enkelt.
Men den dagen kommer ju, tillslut. Får lida så länge, och kompensera med annat!
Dansa på hemmafester tills huvudet snurrar, sitta i en park med vänner och sippa på en öl som är köpt alldeles olagligt eller pussa på min vuxnare pojkvän.
Sommarsol och uteserveringar.
Jag tycker det är lite synd med höstmörkret som kommer nu. Jag vill ju egentligen bara sitta ute barärmad och dricka kaffe med kompisar, det är en av de absolut bästa sakerna jag vet.
Men hösten, den kommer bli fin. Med sina färger och friska vindar, och att sitta inomhus med filtar och se på film, eller dansa fötterna av sig inomhus för att sedan gå ut och svalka sig. Man får tänka på sånt, inte på regnet och kylan.
:)
Politiska debatter slutar tillslut i misär.
Jag vet att jag inte direkt har skrivit något politiskt, inte ens kommenterat Sverigedemokraternas fruktansvärda inträde i Riksdagen.
Men det är för att jag inte orkar.
Jag orkar inte bry mig längre, höra om det längre, prata om det längre. Jag önskade hellre att det censurerades med ett tjut varje gång någon tog upp politik.
Det handlar inte om att jag är ointresserad, jag är absolut fylld av åsikter, men ilskan.
Alla är så förbannat arga - hela tiden, när valet är igång.
Alla! Mamma, pappa, barn, syster, bror, pojkvän, flickvän, kompis, fiende...
Överdriver kanske lite. Okej, men de flesta i alla fall. Vilket har gjort politik till ett förpestat ämne.
Jag orkar inte höra på någons åsikt om någonting längre, eller säga min, för jag är rädd för att bli förolämpad.
Ska det verkligen vara så, att man skall vara rädd för att säga vad man tycker och tänker, för att man kanske ska bli attackerad?
Jaja. Nu har jag sagt mitt om hur jag tycker att stämningen med människor kan vara ibland just nu.
Och för guds skull! Jag försöker inte förolämpa någon, talar inte om någon specifik. Jag lovar.
Nu är jag klar med att klaga på när mänskligheten blir arg och taskig.
Men det är för att jag inte orkar.
Jag orkar inte bry mig längre, höra om det längre, prata om det längre. Jag önskade hellre att det censurerades med ett tjut varje gång någon tog upp politik.
Det handlar inte om att jag är ointresserad, jag är absolut fylld av åsikter, men ilskan.
Alla är så förbannat arga - hela tiden, när valet är igång.
Alla! Mamma, pappa, barn, syster, bror, pojkvän, flickvän, kompis, fiende...
Överdriver kanske lite. Okej, men de flesta i alla fall. Vilket har gjort politik till ett förpestat ämne.
Jag orkar inte höra på någons åsikt om någonting längre, eller säga min, för jag är rädd för att bli förolämpad.
Ska det verkligen vara så, att man skall vara rädd för att säga vad man tycker och tänker, för att man kanske ska bli attackerad?
Jaja. Nu har jag sagt mitt om hur jag tycker att stämningen med människor kan vara ibland just nu.
Och för guds skull! Jag försöker inte förolämpa någon, talar inte om någon specifik. Jag lovar.
Nu är jag klar med att klaga på när mänskligheten blir arg och taskig.
Såhär borde det vara istället, hela tiden.
Dröm söta snälla drömmar.
Öppna mig och ta min trångsynthet ifrån mig.
Fick ta kritik på något som jag i mitt huvud helt enkelt trodde att jag aldrig skall få kritik på.
Men jag insåg rätt snabbt hur bra det var för mig.
Kom ut ur min lilla bubbla där det var så heligt och att jag aldrig skulle klara kunna prata om det eller än mindre få kritik på det.
Men det kommer hjälpa mig, hjälpa mig att förbättra och bearbeta.
Man kan vara så trångsynt, och då behöver man någon som kritiserar både det positiva och negativa, för att fatta och kunna greppa det.
Det känns bra nu, jätte bra. Mer stolt, mer orädd och mer inspirerad.
Men jag insåg rätt snabbt hur bra det var för mig.
Kom ut ur min lilla bubbla där det var så heligt och att jag aldrig skulle klara kunna prata om det eller än mindre få kritik på det.
Men det kommer hjälpa mig, hjälpa mig att förbättra och bearbeta.
Man kan vara så trångsynt, och då behöver man någon som kritiserar både det positiva och negativa, för att fatta och kunna greppa det.
Det känns bra nu, jätte bra. Mer stolt, mer orädd och mer inspirerad.
Jag fick ord jag behövde, och även sådana jag inte vill ha men fick - och inser att de var viktigast.
Pretentious much?
Frustration djupt ner i magen.
Den där känslan som växer i magen av att man tittar på klockan och vet att man har ägnat sig åt sådant som inte är så nödvändigt istället för att göra det man verkligen behövde. Den växer som ett åskmoln i magen just nu.
Jag vill skrika en massa fula ord över min dumhet och lathet, men jag har inte förmått mig att göra ett dyft idag. Jag har suttit och stirrat.
Idag får jag inte pedantiskt kryssa i alla mina rutor, och det frustrerar mig. Idag får jag istället stoppa in mina inplanerade saker i andra dagar som såg så fina och blanka ut.
Men den dagarna kommer jag säkerligen göra detsamma igen.
Det är en hopplös ond cirkel. Och med den lite vemodiga känslan i magen, skall jag bara strunta i det och sova nu. Det löser sig en annan dag - framtidskarolina får ta hand om det.
Sov gott säger förgångentidkarolina.
Jag vill skrika en massa fula ord över min dumhet och lathet, men jag har inte förmått mig att göra ett dyft idag. Jag har suttit och stirrat.
Idag får jag inte pedantiskt kryssa i alla mina rutor, och det frustrerar mig. Idag får jag istället stoppa in mina inplanerade saker i andra dagar som såg så fina och blanka ut.
Men den dagarna kommer jag säkerligen göra detsamma igen.
Det är en hopplös ond cirkel. Och med den lite vemodiga känslan i magen, skall jag bara strunta i det och sova nu. Det löser sig en annan dag - framtidskarolina får ta hand om det.
Sov gott säger förgångentidkarolina.När min tid stannar.
Ni vet hur man ibland kan vakna av känslan att man faller? Att det känns som om hjärtat skall hoppa ut ur kroppen på dig?
Har ni fått den i en långsam takt någon gång, mitt på ljusa dagen?
Det är som att vara en maskin som stängs av eller känslan av att sakta bli blind och döv samtidigt.
Några sekunder av inga ljud eller rörelser kring en, bara hjärnan som isolerar allt till en tanke eller idé.
Ibland när det händer, är det som att tiden stannar. Att det man tänker på återupplevs som om det hände i just den stunden.
När man kramar den där handen, hör den där rösten, läser den där texten, andas in den där lukten.
Eller att det sista tillfället av något, är förbi, försent. Då stannar allt, och försvinner för några sekunder.
En tanke som är så stark som man helt enkelt lagt undan den för senare, som tränger sig fram, plötsligt.
Och slår en som en stekpanna i ansiktet, och så försvinner man bort för en stund.
Det gör mig förbryllad.
Har ni fått den i en långsam takt någon gång, mitt på ljusa dagen?
Det är som att vara en maskin som stängs av eller känslan av att sakta bli blind och döv samtidigt.
Några sekunder av inga ljud eller rörelser kring en, bara hjärnan som isolerar allt till en tanke eller idé.
Ibland när det händer, är det som att tiden stannar. Att det man tänker på återupplevs som om det hände i just den stunden.
När man kramar den där handen, hör den där rösten, läser den där texten, andas in den där lukten.
Eller att det sista tillfället av något, är förbi, försent. Då stannar allt, och försvinner för några sekunder.
En tanke som är så stark som man helt enkelt lagt undan den för senare, som tränger sig fram, plötsligt.
Och slår en som en stekpanna i ansiktet, och så försvinner man bort för en stund.
Det gör mig förbryllad.Jag pratade med en vän idag...
...och hon fick mig verkligen att njuta av tanken att man skall se ljuspunkter i livet, stora som små. Att allt ordnar sig och löser sig om man bara väljer att lita på rätt människor, och att det finns inget som jag inte klarar med eller utan hjälp.
Detta går runt i mitt huvud och får mig att känna mig stark. Det kanske låter löjligt, men hon plockade upp mig denna morgon.
Man skall lita på dem i sin närhet, det vill jag att alla skall veta.
Man skall bevara det som är fint med en annan person, pojke som flicka, och det är det man skall tänka på när man tycker något är svårt.
Jag lovar att om du gråter när du är ensam, ring eller gå hem till någon du tycker är en vän. Du behöver antagligen inte ens prata om det du tänkt på, det räcker bara att höra rösten eller få en kram.
Saker löser sig, mer eller mindre, alltid. Hur ont eller tungt det känns. Tro mig - jag vet vad jag pratar om.
(Jag hoppas alltid att jag har rätt i det.)
Detta går runt i mitt huvud och får mig att känna mig stark. Det kanske låter löjligt, men hon plockade upp mig denna morgon.
Man skall lita på dem i sin närhet, det vill jag att alla skall veta.
Man skall bevara det som är fint med en annan person, pojke som flicka, och det är det man skall tänka på när man tycker något är svårt.
Jag lovar att om du gråter när du är ensam, ring eller gå hem till någon du tycker är en vän. Du behöver antagligen inte ens prata om det du tänkt på, det räcker bara att höra rösten eller få en kram.
Saker löser sig, mer eller mindre, alltid. Hur ont eller tungt det känns. Tro mig - jag vet vad jag pratar om.
(Jag hoppas alltid att jag har rätt i det.)Att skriva musik på någons bekostnad.
Det är något man inte tänker på, men ofta när en person - kändis eller privatperson, skriver en låt från hjärtat: Då handlar den ju faktiskt om någon (om den är sann vill säga).
Men independent musiker som inte har blivit allt för kända skriver ofta kärleks låtar, bra som dåliga, om någon.
Tänk då att vara denna personen.
Tänk att du är ihop med en kille/tjej och efter ni gjort slut börjar han/hon skriva låtar om dig, dig och din nya partner. Tänk om den är riktigt hatisk och överdriven, så att du visste att om någon skulle få reda på att det var dig den handla om, skulle alla se snett på dig och ryktena skulle spridas.
Tänk också ifall partnern får reda på det, eller tänk om det är du?
Jag trodde ett tag att en låt som låg ute för världen handlade om en i min närhet och att till och med jag var inblandad i låten, jag var helt övertygad. Jag kan inte säga att jag var arg, ledsen eller orolig... jag var mer chockad.
Jag tror att det handlar om att en låt är så känsloladdad, speciell en så pass välgjord som denna var, och att någon att så starka känslor om denna personen jag känner och lite om mig också fick mig att känna mig lite överrumplad. Det blev så personligt och då blev det en konstig känsla av lite obehag faktiskt.
Jag kände mig verkligen orolig, flera dagar, men igår fick jag reda på att det inte var oss det handla om.
Det känns bara konstigt och lite obehagligt att det väckte sådana känslor nu.
Tänk på detta nästa gång du hör en independet låt eller när du skriver en själv.
(Men förtjänar han/hon det som hörs i låten, så tycker jag det är lika bra att man får ut sina känslor på ett kreativt sätt)
Men independent musiker som inte har blivit allt för kända skriver ofta kärleks låtar, bra som dåliga, om någon.
Tänk då att vara denna personen.
Tänk att du är ihop med en kille/tjej och efter ni gjort slut börjar han/hon skriva låtar om dig, dig och din nya partner. Tänk om den är riktigt hatisk och överdriven, så att du visste att om någon skulle få reda på att det var dig den handla om, skulle alla se snett på dig och ryktena skulle spridas.
Tänk också ifall partnern får reda på det, eller tänk om det är du?
Det måste vara jobbigt att vara tillsammans, eller ha varit tillsammans, med musiker som Håkan Hellström, Kimya Dawson eller Hello Saferide som är uppriktiga och ärliga i sina texter. Vilket är oandra sidan varför så många tycker om dem. Men att vara den de är ledsna, besvikna eller arga på i sina texter måste vara skakande.
Jag trodde ett tag att en låt som låg ute för världen handlade om en i min närhet och att till och med jag var inblandad i låten, jag var helt övertygad. Jag kan inte säga att jag var arg, ledsen eller orolig... jag var mer chockad.
Jag tror att det handlar om att en låt är så känsloladdad, speciell en så pass välgjord som denna var, och att någon att så starka känslor om denna personen jag känner och lite om mig också fick mig att känna mig lite överrumplad. Det blev så personligt och då blev det en konstig känsla av lite obehag faktiskt.
Jag kände mig verkligen orolig, flera dagar, men igår fick jag reda på att det inte var oss det handla om.
Det känns bara konstigt och lite obehagligt att det väckte sådana känslor nu.
Tänk på detta nästa gång du hör en independet låt eller när du skriver en själv.
(Men förtjänar han/hon det som hörs i låten, så tycker jag det är lika bra att man får ut sina känslor på ett kreativt sätt)
Nu åker jag och upptäcker London med min bror och hans fina persiska prinsessa. Jag skall visa bilder och berätta om både London, PiP och alla som skall med dit.
Vi hörs :)
Att resa.
Ett sätt att självförverkliga sig själv är att hitta nya ställen och uppleva nya saker, helst utan mamma och pappa.
Att kunna berätta om saker, intressanta händelser, i sitt liv är viktigt. När man har något att berätta så blir man intressant, någon man vill lyssna på, och framförallt får man känna sig intressant. Den känslan måste ni haft, att när man för en gångs skull har något riktigt att berätta och alla lyssnar och frågar om det, så känner man sig unik och speciell.
Sedan är dessutom upplevelsen i sig det allra viktigaste, att göra nya saker är viktigt för att veta vad man vill göra senare, i framtiden. Och då menar jag inte bara arbete utan vad man vill lägga pengar på i framtiden.
Jag har helt plötsligt under detta sommarlovet löjligt mycket inplanerat.
Imorrn åker jag till london till söndagkväll och skall gå på min brors bröllopsfest lördag kväll med hans tjejs familj.
Onsdag kväll nästa vecka åker jag till Putte i Parken, en festival i Karlskoga, med några av mina vänner och är borta till nästa söndag kväll.
Och söndagen en vecka senare bär det av till Berlin med fina Wolfie och hennes föräldrar.
Jag ser verkligen fram emot alltihop. Men samtidigt måste jag säga att jag är... vad skall man säga... lite nervös. Det är så mycket i väg från hemma, familj och pojkvän att det känns så: Annorlunda. Det blir så lite vila, för att låta som en riktigt tråkig människa. Men det är ett extremt tempo jag inte är van vid.
Jag ser dock fram emot det mer än jag kan beskriva samtidigt, och det skall faktiskt bli en liverfarenhet. Klara mig själv och ha kul med vänner. Jag skall berätta mer om mina upplevelser när jag får tid efter.
Att kunna berätta om saker, intressanta händelser, i sitt liv är viktigt. När man har något att berätta så blir man intressant, någon man vill lyssna på, och framförallt får man känna sig intressant. Den känslan måste ni haft, att när man för en gångs skull har något riktigt att berätta och alla lyssnar och frågar om det, så känner man sig unik och speciell.
Sedan är dessutom upplevelsen i sig det allra viktigaste, att göra nya saker är viktigt för att veta vad man vill göra senare, i framtiden. Och då menar jag inte bara arbete utan vad man vill lägga pengar på i framtiden.
Jag har helt plötsligt under detta sommarlovet löjligt mycket inplanerat.
Imorrn åker jag till london till söndagkväll och skall gå på min brors bröllopsfest lördag kväll med hans tjejs familj.
Onsdag kväll nästa vecka åker jag till Putte i Parken, en festival i Karlskoga, med några av mina vänner och är borta till nästa söndag kväll.
Och söndagen en vecka senare bär det av till Berlin med fina Wolfie och hennes föräldrar.
Jag ser verkligen fram emot alltihop. Men samtidigt måste jag säga att jag är... vad skall man säga... lite nervös. Det är så mycket i väg från hemma, familj och pojkvän att det känns så: Annorlunda. Det blir så lite vila, för att låta som en riktigt tråkig människa. Men det är ett extremt tempo jag inte är van vid.
Jag ser dock fram emot det mer än jag kan beskriva samtidigt, och det skall faktiskt bli en liverfarenhet. Klara mig själv och ha kul med vänner. Jag skall berätta mer om mina upplevelser när jag får tid efter.
Min vän Wolfie (så ni förstår) som det blir en Berlinresa med :)
